Tillbaka i staden efter värmländska och bondnära äventyr.
Intressant, på många sätt.
Somnat och vaknat till ljudet av råmande kor och trots slaskväder sett mer snö än jag sammantaget gjort på hela vintern här i Stockholm.
Träffat vänliga människor och ätit vänlig mat och helt enkelt haft det väldigt vänligt, trevligt, värmländskt och enkelt Stockholmsstressbefriat.
Följde med JT en sväng till hans gamla skola också. Förövrigt inte vilken skola som helst utan den som stavas Lundsberg. Ska det va så ska det va....hehe. Som att träda in i en helt egen liten värld. En helt liten väldigt speciell liten värld, med husmödrar och husfadrar och hem och reglement. Nära den undersköna naturen och de undersköna efternamnen och märkligt enkelt men konstigt komplicerat på en och samma gång.
Fick också äran att samtala med rektorn i närmare än timme. En väldigt trevlig och vältalig herre. Vältalig med stort V. Och V som i Världsvan. Och V som i Väldigt Lundsberg...
Som Väldigt Inte Lundsberg måste jag ändå säga att jag fascinerades på många sätt. Alla dessa små egna världar som ryms i vår egen stora värld - man kan inte annat än förundras.
Själv har jag många andra nya äventyr och världar på g, fler än jag förstår hur jag lyckats suga åt mig.
Men det blir något för morgondagens bloggeri'n och ta-itu'n.
Nu ska jag bara sippa färdigt på mitt lilla glas röda och vänta på JT som är ute och förlustar sig med sin nya kärlek. Hon heter Nikon D300.
Tur man är av kött och blod och fortfarande kan slå högre än tekniken =P
*söte kramer och en liten tår för Dicaprio som just sjönk*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar