Jag minns den där första dagen i tvåan, när jag var ensam och "ny i klassen". När lunchen stundade bultade hjärtat; skulle jag ha en ledig stol att sätta mig på och vid vilket bord skulle jag vara välkommen?
Cirka tjugo år senare har hjärtat förvisso (av just den anledningen, hur som helst) slutat bulta, men den där lunchkänslan kan jag ännu förnimma.
Just idag speciellt mycket, då jag är "den ensamma praktikanten" på ett litet, litet företag där de få anställda idag inte är här. På den stora, fina webbyryån där vi sitter inhysta känner alla alla och ler vänligt mot dem som inte känner någon, men bjuder inte in till så mycket mer.
Så när alla som känner alla nu sittter uppe i den flashiga matsalen och lunchar kan man som praktikant "på det där lilla inhysta företaget där ingen riktig anställd idag är här" känna att lunch kanske är en överflödig grej....
*jag kan flyga, jag är inte rädd, jag läser min rubrik, jag äter. Snart.*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar