Tid, det är så märkligt - så exakt, och ändå så odefinierbart.
Sex år och jag funderar, vad har hänt, vad har vi gjort, hur mycket har du inte missat?
Ibland kan jag känna att det fortfarande var igår, igår som du sa godnatt och gick nerför trappan den sista gången, den sista gången jag fick en kram och hörde dina steg ebba ut.
Ibland kan jag känna att imorse var den morgonen som jag fortfarande låg kvar i sängen och trodde mig höra en dörr smälla igen utan ett hejdå, men bestämde mig för att ligga kvar.
Den morgonen du för första och sista gången bestämde dig för att lägga ett rep i en bil och köra genom nattsvartheten ut till landet.
Den morgonen som snart skulle bli dag och kaos, människor, akutteam, poliser....
Den dagen, den första och sista gången som jag och min syster skulle höra mamma säga "pappa är död".
Ibland kan jag känna att den dagen är idag, fast det idag var sex år sedan.
Pappa, jag undrar så, det där med att "tiden läker alla sår", vilken nyfödd var det som yttrade det?
Idag är du med mig pappa, som alltid, men ändå lite mer.
*kramen, som denna dag går rakt upp i himlen*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar